Jag har insett att jag vill inte att bloggen ska bli så stor. Jag gillar att veta vilka som läser den. Jag behöver inte de där sekunderna i rampljuset. Jag vill ha en blogg som jag kan titta tillbaka på och le och gråta.

Idag har det hänt saker som jag inte skriver om här. Men jag behöver det här för att komma ihåg att det hände faktiskt idag. Och att det har hänt och inte är en hemsk mardröm.

Nu ska jag i min ensamhet sy ett kuddfodral och göra mig en kopp varm choklad. Livet fortsätter, trots allt.