Ytterligare en sen kväll men en dum rapport på 1 hp. Varför tar det en sådan tid att bara komma igång? Ögonlocken är tunga, jag ska upp tidigt imorgon och jag har två sidor kvar...

Därför gick jag ut i vårt fina kök, öppnade kylksåpen och hällde upp ett glas kall mjölk. Finns det något bättre såhär på kvällskvisten för att få hjärnan att komma igång? Nu är mjölken uppdrucken och jag får sluta hitta anledningar till att inte skriva. Skriv nu. Nu. NU!

Vem har jag mer än mig själv att skylla? Känslan att kvävas under vattnet som man hat tagit över huvudet är jobbig. När blev jag den som sköt ut problem till sen? Det har jag väl alltid varit. Den som väntar. För det löser ju sig alltid. Eller?

Jag har nog aldrig varit så här fruktansvärt omotiverad till att skriva något och engagera mig i något som jag är nu. Världens tråkigaste kurs finns just nu i min hemkunskapsparallelvärld. 7,5 hp av ren tråkighet. Men, någonstans långt inom mig vet jag om att den kommer bli klar och inlämnad innan tolvslaget, för det löser sig ju alltid...

För första gången på mycket länge upplevde jag nyss en naturlig instinkt. Jag åt en plommontomat utan att titta på den, tuggade en tugga och spottade ut den. Allt detta under loppet av två sekunder utan att tänka. Då kände jag mig otroligt mänsklig och glad för att jag har inbyggt någonstans naturliga instinkter. Tack kroppen!