Jag gillar inte söndagar. Jag tänker för mycket på söndagar. Jag äter för mycket strunt på söndagar. Jag sover för mycket på söndagar. Jag gör för lite på söndagar. Jag gråter alltid på söndagar. Jag tränar inte på söndagar. Jag mår inte bra på söndagar. Söndagar - dagar jag spenderar själv, tröstäter på soffan, sover och gör inte ett skit. Dagen då jag ligger och gror in mig i självömkan. Dagen jag hade hoppats på att bli av med.

Jag är en av de få som älskar måndagar. Måndag är lika med en ny vecka med nya möjligheter. Söndagar är måndagarnas motsats. Det är en riktig skitdag.

Nu är klockan halv tio. Jag ska upp min kopp te, titta på dirty dancing, kolla på livet jag aldrig fick. Varför kan inte jag dansa så? Jag har börjat tro på det där om att man bestämmer själv över sitt eget liv och att allt är möjligt bara man vill det. Jag tror det funkar tvärtom med. Jag är nog en sån. En bakåtsträvare. En människa som vill ha det skit i tillvaron. För jag är nog inte värd något annat.

Men långt inom mig vet jag att jag är den bästa i min värld. Det finns ingen bättre än mig. För rätt mäniskor ställer jag upp om jag så måste gå barfota i snön till Ängelholm. Jag är grym på att laga mat. Jag har grym kondition och är starkare än alla andra tjockisar. Jag har en järnvilja och vet alltid vad jag vill ha. Jag har en grym ogranistationsförmåga. Ser detaljer som andra inte ens visste fanns. Den bästa planeraren. Är grymt allmänbildad och smart. Jag är så smart att jag kan göra så lite som möjligt men få största möjliga utdelning. Jag är full av känslor och kan inte hålla känslor inne. Jag kan vardagslyx och jag nöjer mig inte med det näst bästa. När jag väl har bestämt mig så blir det som jag vill.

Men det är dagar som dessa som jag får reda på vad jag vill.

Jag vill ha någon som för mig.
Någon som dansar med bar överkropp och berättar för mig när jag gör fel och ger mig ett leende när jag gör rätt. Någon som vet.

Det bästa är att jag redan har det.